Begravningen va så fin! Ljus, liten och fin kyrka! Man tänker alltid att nu ska jag försöka att inte gråta. Men hur lätt är det? Klart de kommer tårar. Man är väl människa med känslor. Men jag är även en gravid människa med känslor och då blir allt så förstärkt. Att se sin älskade sambo sitta och gråta bredvid så går det inte att hålla emot tårarna. Hans älskade morfar lämnade oss för några veckor sedan i en kamp mot cancer. En kamp som hans morfar ledde mycket längre än vad läkarna kunde tro att han skulle fixa. Men vi visste ju va utgången va på denna hemska sjukdom. Tyvärr så vann cancern till slut. Väldigt tråkigt! Jag kände honom inte så väl. Har träffat honom några gånger. Jag såg honom senast när vi talade om att vi väntade barn. Väldigt tidigt i graviditeten, så de va en utav de första som fick veta. Vi ville att han skulle få veta innan det va försent att tala om det. Han blev så glad! Det värmde mitt hjärta! Han hade till och med en bild på ultraljudet vid sin säng på sjukhuset. ❤️ Jag va aldrig till sjukhuset och hälsade på honom. Jag känner nu att det va bra. Jag tycker det är så svårt att släppa bilden av en sjuk människa. För mig såg han frisk ut när jag träffade honom sista gången och då får jag även behålla den bilden av honom. Vi har skojat och sagt att nu kommer han tillbaka i mars i ny form. Som vår bebis. :-) Vad jag förstått så va han väldigt omtyckt av alla. Och det jag sett av honom så verkar han göra allt för att alla andra ska ha det bra. Det är så tragiskt när en sån helhjärtad människa ska behöva lämna sin plats. Varför kan inte cancern ta alla onda människor istället? Och låta oss få behålla de snälla? De som inte gjort någon illa? Varför ska F's mormor bli drabbad av detta? Tänk vilken fruktansvärd känsla, att träffa alla på begravningen, behöva säga farväl till sin älskade och sen åka hem. Ensam. Till ett tomt hem? Jag sa det i bilen till F när vi åkte hem. "Tänk att komma hem varje dag och alla saker ligger på exakt samma ställe som du la det på?" Ingen har varit där mer än du. Man kommer ju bli påmind konstant. Tänk att behöva gå igenom en sån grej. Hur hanskas man med den känslan? Ångest. Ursch! Hade jag kunnat så hade jag tagit över smärtan för en sån person en stund för att de skulle kunna se det ljusa igen. Och det hoppas jag hon kan. Vi kommer iaf vara till för henne. Och det hoppas jag du förstår Gerd? Vi finns bara ett samtal bort. ❤️
Insåg när jag satt där i kyrkbänken och höll F's hand. Jag har aldrig behövt gå på en enda begravning av någon i min familj/släkt. Inte en enda nära släkting har dött under mitt 30 åriga liv. Under mitt och F's 2 åriga förhållande så har jag varit med och begravit nu hans morfar och förra sommaren hans farmor. Så det är klart man undrar med jobbig känsla i kroppen när det är min tur? Aldrig hoppas jag. Men det är klart den dagen kommer.
Vila i frid vår vän. Och vi ses snart igen. Kanske i mars? ❤️
Hejja ÖIS!
 |
Självklart måste man ju nu gå på en ÖIS match i sommar bara för att hedra Kurt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar