Varit och hälsat på BM idag! Mötte upp F där och det va dags för hjärtljud och mäta magen! Allt såg bra ut med BM sa att jag måste äta mina järntabletter annars skulle jag bli sjuk. Så jag får väl fortsätta ta den även fast jag får magknip av dem. Vikigare att bebis mår bra och att jag inte tappar all kraft. Hon tyckte det va ett under att jag inte kände av att jag hade lågt järnvärde. När vi lyssnade på bebisens hjärta så blev han "arg" så hans hjärta galloperande iväg! Så vi fick lyssna extra länge tills han lugnat ner sej. Och det låg på samma som förra gången, 148. Så mysigt! Vi fick även skriva in oss på föräldrarträff. Vi börjar i mitten på januari. 4 träffar! Så kul! Gruppen va full men BM klämde in oss ändå, då gruppen efteråt skulle ha barn från 16 mars och framåt. Vi ska ju ha 10 mars så man vill ju bara med de som får runt samma tid som oss. Alla mammor va runt min ålder. Födda 81-85! Tror det var en som va född 88, som yngsta. BM beundrade min kropp och sa att jag såg så fit ut. Liten fin mage. då blir man glad! Ångest över + 6 kg ska man tydligen inte ha i vecka 26. ;-) Men jag har lite viktfixering. Det kan jag erkänna. Även om jag inte känner mig tjock när jag tittar mig i spegeln så är det ändå jobbigt att se siffrorna på vågen gå uppåt. Men det är ju inte så konstigt när man har en växande bebis i magen. Då skulle allt annat vara onaturligt.
Nästa träff med BM är om en månad. Men då är det jul. Så jag fick välja en tid innan jul eller en tid efter jul. Jag valde såklart en tid innan. Blir så långt mellan gångerna annars. Fick en tid när F är på jobbet. Enda lediga tiden. Men jag ska träffa BM en gång själv. Man gör tydligen det. Om man vill prata om något man inte kanske vågar ta när när pappan är med. Kan va skönt. Jag har massa allmänna frågor om förlossningen. Och är lite orolig att han inte ska klara av förlossningen. Att jag ska få kämpa själv utan hans stöd. Känns lite jobbigt. Så det kan va skönt att prata om. Han är lite känslig min babe! Och han pratar väldigt ofta om va otäckt det kommer bli, och det skrämmer mej oerhört. Jag behöver ju honom mer än någonsin i den stunden. Jag själv är inte det minsta orolig över att jag inte ska klara av det. Jag måste ju klara av det. ❤️
En vecka kvar till det extra ultraljudet!
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar