I natt vaknade jag vid 03.30. Supertörstig! Sugen på bubbelvatten så det va bara att kliva upp och bubbla lite! Jag är inte alls van att gå upp mitt i natten som vissa gravida som måste kissa på natten. Inte än iaf! Men jag passade på att kissa och drack massa bubbelvatten och gick sen och la mig igen. Då vaknade bebis! Spark spark! Åh såklart kunde jag inte somna då. Så jag låg vaken tills älsklingen lugnat ner sig därinne! ❤️ Till slut blev han oxå trött och slutade böka därinne.
Hans sparkar är väldigt starka nu! Speciellt på kvällen! Han gillar att sparka på höger sida. Och den sidan om mig ligger F på. Igår la han handen på sidan mitt i prick där bebis sparkar. Och precis då kom en hård spark! F ryckte undan handen och sa högt: - men fy va äckligt!! Och så skakade han om handen! Haha! Sen vågade han inte lägga handen på magen igen. Fegis! Man får väl inte säga att bebis är äcklig heller?! :-( sa jag. Då kan ni män tänka er hur det känns från insidan då! Känns märkligt nog rätt naturligt när bebisen bökar och härjar. Får nypa mig i armen varje gång jag inser att det faktiskt är en bebis som sparkar inneifrån! Pirrig känsla som vandrar genom hela min kropp!
F har fortfarande svårt att förstå att jag har en bebis i magen. Varje gång han ser magen så skrattar han lite och säger "lilla maggen"! I bland skäller han på bebisen när jag mått lite dåligt/varit trött pga graviditeten.: - inte vara dum mot din mamma! Fy fy! Och så får jag numera sms från F under dagarna som han frågar hur VI mår! :-) så härligt att han redan inkluderar bebis! Blir så lycklig! Är så lycklig! Allt är så underbart när han är med på detta lika mycket som jag! Det va min största mardröm, att jag skulle bli gravid och så skulle pappan skita i allt. Och dra. Lämna mig och bebis. Men jag kan säga med handen på hjärtat att jag inte tvivlat över denna graviditeten en enda gång under de veckorna jag vetat att vi väntar barn. Inte ens när jag fått gå upp tidigare för att spy innan jag ska jobba. Inte ens när jag stått där med huvudet i toan och kräks så ögonen är rödsprängda eller när allt snurrat i huvudet, eller när jag jobbade 150 % och dygn och fick nästan sätta tändstickor i ögonen för att hålla upp ögonen på jobbet. När man va så trött att man bara ville hem och sova! Inte en enda sekund av den tiden har jag tvekat. Det är såhär det kan gå till. Jag frågar F om han någongång tvekat under de här veckorna. Och han svarade att i början va han orolig och undrade om han va redo. Men han har aldrig tvekat. Jag tror inte man blir redo förräns man sitter för med ett plus på stickan. Det krävs utmaningar annars utvecklas man aldrig. Så nu hoppas jag denna känslan sitter i. Ända genom hela förlossningen och livet. Jag hoppas verkligen att vi ska hålla ihop denna familjen. Och vet ni. Jag tror vi kommer fixa de. Jag är övertygad över att jag och F har det bästa förhållandet av alla! Det vet man när nära vänner som har det lite halvkasst med sin partner säger: "jag önskade mig ett sånt förhållande som ni har. Ni är perfekta för varandra. Bråkar ni verkligen aldrig?" Och ja, det är klart vi inte alltid är överrens. Det vore onaturligt om vi tyckte lika om precis allt. Men vi accepterar varandras olikheter. Och då blir det aldrig bråk. Klart vi tjafsar ibland som alla andra par. Ni vet när något gått fel och det är lätt att ta ut det hemma sen. Eller när man är trött och lite extra gnällig. MEN vi är världsbäst på att erkänna när vi behandlat den andre fel. Och ber om utsäkt. Stoltheten kan slänga sig i väggen! Har man fel som finns ingen anledning att bita ihop bara för att. Och jag hoppas verkligen att vi kan föra över det till vårt barn. Bästa egenskapen är att erkänna sitt fel och be om ursäkt. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar