Var nästan ett år sen sisst. Det kommer en känsla i magen som man inte kan få bort. Det sätter sej sen i bröstet. Man börjar skaka och sen kommer tårarna. Panikångest.
Det händer som sagt väldigt sällan. Och jag fattar inte varför det händer mej.
Jag satt på bussen påväg hem ifrån jobbet. Kroppen började skaka och sen fick jag göra allt för att hålla undan tårarna. När min första fot klev av bussen så släppte allt. Tårarna forsade ner. Jag fick sätta mej på en trotoarkant för att hämta mej. Jag såg inget alls. Jag tog mej iaf hem. För jag sitter här nu. Tårarna rinner fortfarande men jag jag vet inte varför?
Förra gången detta hände så va jag inte ensam. Det var en helt vanlig kväll. Jag och Joakim satt hemma i mitt rum i tuve. Vi bestämde oss för att dricka lite. Av någon konstig anledning. Sen fick Joakim för sej att lägga sej och sova. Då började myrorna kriga i mej. Det är en känsla som e så svårt att beskriva. Men det känns som energin i kroppen blir för mycke och allt ska ut. Man kan iaf inte ligga ner. När jag la mej brevid honom så började jag gråta. Jag fick sitta upp. Han tog mej intill sej. Vi bråkade först, men sen satte han på mej sitt halsband som de står "hope" på. Sen minns jag inge mer av den kvällen.
Varför händer detta? Varför mej? Jag har verkligen inget konstigt som händer i mitt liv. Ett rätt vanligt liv enligt mej. Om jag går ifrån datorn nu och sätter mej vid tvn så kommer känslan tillbax. Jag måste ha något att göra. Jag kan inte sitta sysslolös. Det suger att va ensam när detta kommer. Men att ringa Babe e uteslutet. Jag har faktiskt en rätt okänslig pojkvän när det gäller tårar. Eller så har han svårt att hantera det. Att han inte vet vad han ska göra. Han blir nästan sur när man gråter för att han tror att tjejer använder de som "tyck synd om mej" eller "få sin vilja igenom". Jag gråter när jag behöver gråta. Inte för att få saker som jag vill. Jag e lixom vuxen. Hoppas han kommer förstå det snart. Att det enda man behöver är en kram när man e ledsen. Jag tror oxå att man behöver få ut tårarna. Ju länge man går utan att gråta desto mer känslig blir man. Ena gången klarar man en "käftsmäll" andra gången gråter man för att den man älskar stänger dörren och går.
En kram så e känslan över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar