Nu är jag påväg hem. Efter 2 dagar och en natt på jobbet. Jag sitter på bussen och lyssnar på skön musik. Tankarna snurrar men jag försöker inte att fokusera på någon av dem. Jag mår inte bra. Inte alls bra. Psykiskt, och det gör att jag inte orkar äta och det gör att jag blir slö och det gör att jag mår dåligt fysiskt oxå. Jag vet egentligen inte vad som ä grunden till att jag mår dåligt. Kan va att jag har haft sån stor press på mej nu det senaste och lyckats bara halvvägs. Jag nådde inte ända fram. Jag måste göra om, göra rätt. Och att inte mitt stöd finns för mej nu gör det ännu jobbigare. Att komma hem i torsdags va en pina! Jag tyckte att det skulle va skönt att komma hem, ända tills jag klev ut taxin, satte nyckeln i dörren, öppnade den släpade in väskorna och satte mej i soffan. Det ekade tomhet mellan väggarna. Jag insåg då att jag kommer bo själv i 2 1/2 månad. Ångest. Total ångest. Jag minns inte så mycket ifrån kvällen för jag hade sån ångest. Jag försökte bada bort det, men va hjälpte det? Kanske låter dumt men jag har inte ångest för att det just är Joakim som är borta. Utan att jag sk vara ensam. Att det inte sover någon brevid mej, ingen att äta middag med. Ingen att prata med. Ingen att dela vardagen med. Det enda jag kan göra är att ringa. Men jag vill inte att han ska veta vad dåligt jag mår över det här. Det är hans dröm och jag får inte vara så egotrippad. Men jag kan inte hjälpa att det känns jobbigt. Känns att man ska glida ifrån varandra. Han kommer ha sitt och jag mitt lixom. 2 1/2 månad tänker ni? Ingenting ju. Jo när det går flera veckor emellan gångerna vi kommer ses. I morgon är det precis en vecka sen jag stod på perrongen och grät när han åkte. Och jag vet inte när vi ses nästa gång. Det enda jag vet är att jag älskar honom.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar