Jag är påväg till jobbet nu. Har sovit skit dåligt i natt. Så jag är inte så jätte sugen på att sitta på jobbet tills i kväll. Men man måste jobba, tyvärr.
Gårdagen då? Shit vilken jobbig dag! Vaknade skit svag. Kände mej inte alls på hugget. Ändå sov jag till 11. Försökte städa hemmet, men de sket sej. Hängde med Becca en stund på stan. Vi satte oss på chez och käkade. Jag hade bokat biljetter för en biofilm, men mitt sällskap hoppade av, med rätt bra anledning. Och det va kanske lika bra, även om de va tråkigt. Jag har haft sjukt kul med personen och han har hunnit blivit ganska omtyckt av mej. Men det va inte alls meningen att jag eller han skulle låta det gå så långt. Nu blev de så och just nu känns det rätt jobbigt faktiskt även om det inte va planerat. Jag följde känslan och det va väldigt länge sen jag gjorde. Då jag alltid har lyssnar på hjärnan istället för hjärtat. Dumt av mej när jag hade i bakhuvudet att det skulle sluta såhär. Vi skulle inte dejta från första början då båda är nyblivna singlar. Men allt klaffade ju så bra. Vi är nog ganska lika, vi står på samma plan i livet. Vi klockar, som han sa. Jag hoppas han får de bra och som han vill ha det. Han är en snäll kille och är värd det. Hade kanske hoppats på att de skulle sluta på ett annat sätt, fast samtidigt va de ju bättre de avslutades nu än att de fortsatte och att de skulle paja sen. Jag hade ändå ingen lust att vara någon ersättare. Inte kul alls just nu. Men det blir såklart bättre. Världen går inte under. Att jag inte lär mej bara.
Jag va iaf på bion. Christian hängde med. :) Den va sjukt bra, men jag va rätt tankspridd. Borde egentligen inte vara det när jag vet att detta är det bästa. Jag hade ändå inte varit trygg i situationen som var nu.
Det jag känner att jag kommer sakna är samtalen när man vaknat och samtalen innan man skulle sova. Sällskapet och allt jag trivdes så bra. Så det kanske är så att jag bara har undvikit ensamheten? Självklart gillade jag killen, annars hade jag ju aldrig valt att vara med honom.
Nej singel och fri va det va? Sommaren har ju knappt börjat. Vi får se vad den har att erbjuda. Just nu vill jag ligga i hans armar. Men vad är en månad tillsammans? Även om det känns nu, mest för att jag VET va bra vi skulle ha det tillsammans. Som han sa, så såg han att han kunde planera lång fram med mej. Samma sak såg jag. Det är väl det som svider mest. Att vi vet att det skulle funka. Men det räcker ju inte.
Nej nu ska jag sluta tjata om det. Hoppas att han mår bra, men jag hoppas ännu mer att jag kommer över detta så fort som möjligt. Jag orkar inte med sånt här.
Jobba va det. 45 timmar i helgen. Jeeeeej! :(
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar