Men när dagen väl va här så fick vi en tid tidigt på morgonen så F oxå kunde vara med. Det tycker jag är väldigt viktigt. Eftersom jag bär barnet så är det bra om han är med på allt annat. Jag hoppas han anser det oxå. ;-) Vi fick en underbar kvinna som BM! Jag vägdes in på 57,5 kg. Och fick svara på massa frågor och så. Vi ville gärna göra kubtestet som går ut på att de kollar bebisens sannolikhet att ha ett kromosomfel. Exempelvis down syndrom. Vi fick veta att i Göteborg erbjuds den gratis till kvinnor 35 år eller äldre. Vi andra under 35 år får betala 1500 kr. Men det fick det vara värt! Slippa gå med den oron. Vi kom fram till att om bebis har ett kromosomfel så skulle vi göra abort. (Googla kubtestet om ni vill veta mer om det.)
När man skall göra kubtestet så vill man veta innan hur långt gången man är. Jag va nästan säker på dagen när bebis blev tillverkad. Men det är likabra att göra ett VUL (vaginalt ultraljud som de gör när det är tidigt i graviditeten.) Men det kunde de inte göra denna dagen så vi fick en ny tid. En tidig tid som F oxå va med på.
Galet nervös va jag den dagen när de var dags! Pirrade och jag var mest orolig att de inte skulle hitta något därinne. Eller att det inte hade något hjärtslag. Det var en läkare som skulle göra denna undersökning på mej. Och läkaren visste inte om att hon skulle jobba. Så där satt vi och väntade och väntade. Vi fick en ny tid tills läkaren hunnit ta sej till jobbet. Så vi gick ner till Mac Donalds och käkade frukost undertiden. Sen va det äntligen dags! Nu va ju läkaren stressad istället och hade ett helt väntrum med patienter. Så undersökningen va hastig och väldigt okänslig. Tråkigt när det var vårt första möte med bebis. Men vi fick iaf se den lilla/lille! Ett litet hjärta som slog för fullt och att vi var i vecka 9+4. Så det stämde precis med det datum jag trodde vi var i. F lyckades ta en skakig bild på vårt mirakel.
Därinne ligger den liten korv som skall föreställa vår bebis inne i livmodern! Här är bebis bara 7+4 dagar. Men BM lägger alltid på 2 veckor. Så vi var inne i vecka 10 (9+4). Väldigt fint möte och väldigt svårt att smälta de!
Kubtestet blev inbokat och vi fick tid den 3 september! (Dagen innan vår 2 årsdag! Och dagen innan vår förlovningsdagn nu hade all vår lycka rasat och vi hade redan beställt ringar.) Vi hade valt Frölunda torg för att göra testet. Man får bestämma ställe eftersom vi betalde för det. Hade kunnat gå privat oxå. Men det va enkelt att boka genom BM. Vi hade en tid 15.15 och jag tillbringade hela dagen på torget ihop med Evelina och Mathilda. Fika och kollade i affärer för att ha annat att tänk på. F slutade efter lunch och kom och mötte mej. Fy va nervösa vi va! Kändes som alla i väntrummet kunde höra mitt hjärta pumpa på! Vi blev uppropade ganska snabbt och fick träffa en barnmorska. Hon tog in oss till ett kontor innan och talade om hur allt skulle gå till. Jag hade varit och lämnat blod 2 veckor innan så de hade inför testet. Allt hänger inte på bebis, utan det hänger även på mej och min ålder. Sen när vi gått igenom hur det skulle gå till (som jag redan visste då jag googlat sönder kubtest och även sett film om det) gick vi in i undersökningsrummet. Mitt hjärta galopperade vid de här laget. Mina händer va dyblöta och iskalla! Jag va så nervös! Livrädd att inte lilla bebis skulle leva därinne! Jag fick dra upp tröjan och ner med byxorna lite. För att sen få den där berömda iskalla gelén på magen! Och den började undersökningen. Vi hade en skärm framför oss så vi såg samma sak som BM gjort på din skärm. Det första vi såg va ett litet foster som hoppade runt. Sen sa BM: jag antar att ni såg att den rörde på sej, så det betyder att den lever. Sen såg vi hjärtat. Och i samma stund så rasade min puls och gick ner i viloläge. Mina händer blev varma igen. Sen kunde vi bara ligga och njuta över att titta på den lilla medans BM gjorde det hon skulle. Hon skrev ut 2 bilder till oss. Sen va vi klara. Sen skulle nästa dom komma. Vi gick in på hennes kontor igen. Hon skulle lägga in våra resultat i datorn ihop med mina blodprov. Medans vi väntade så kom nervositeten igen. Både jag och F va sjukt nervösa. Va gör vi nu lixom? Om det visar sej vara nått fel på bebis? Vi har vetat om graviditeten i nästan 2 månader. Orkar man ta bort en sån liten utan att rasa helt inombords? Vi hörde hur hon knapprade på tangenterna och medans hon skrev ut vårt papper så sa hon: ni fick ett väldigt bra resultat. Puuuh! Där kunde vi sluta hålla andan! I min ålder, alltså 30 år så är snitt sannolikheten 1:640 att bebisen har kromosomavvikelser. Om man bara går på åldern. Men med mina blodprov och mätningar på bebisen så fick vi sannolikhet 1:20000! Det är det bästa resultaten man kan få. De räknar inte lägre i Sverige! Sikken lättnad! Vi vandrade därifrån stolta med foton på vår bebis i min hand. Sen firade vi med pizza ihop med F's mamma och mormor! ❤️
Vårt lilla mirakel! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar