Jag har känt sammas sort sparkar och jag vet precis vart han sätter sin fot. Har han hicka så vet jag precis vart jag ska lägga Fredriks hand om han vill känna. Men nu idag har han bytt ställning helt. Det som är störst är att han halkat ner så mycket. Då börjar tankarna. Och då tänker man ett steg närmare. Varje gång nått nytt händer i kroppen så blir man pirrig och inser att nu är det snart dags ju. Och det är ju faktiskt det. Inte ens 3 veckor om han kommer innan bf. På tisdag är det 2 veckor kvar. Och tisdagen efter det 1 vecka..
Nu blir jag nästan lite för pirrig och börjat tänka, nej inte än! Stanna en stund till! Har jag verkligen gjort allt jag ska innan han ska komma? Är det något jag glömt? Då skapas nya listor i mitt huvud. Ja just de! Texas ska vaccineras i mars/april. Kanske ska gå och göra det innan bebis kommer? För inte kan man väl ta med bebis till veterinären som ligger på 10 minuters gångavstånd hemifrån. Haha! Det är väl bara en försvarsmekanism. Det är ju detta vi gått och väntat på, Jag och Fredrik. Att bebis ska bli redo och vilja komma ut till oss. Vi vill fylla våra vardagar, helger, högtider med kärlek till vår bebis. Vår gemensamma bebis. Vårt kött och blod blandat i ett mirakel. Det är så fantastiskt att få gå igenom en sån här grej. Helt galen, men helt underbart! Att det går att få till en bebis är otroligt.
Nu ska jag gå och lägga mig och funderar, klappa på magen och sen försöka somna i alla fall. Nu är klockan över midnatt och gravidappen visar att det är endast 6 % kvar. 6 fjuttiga procent! 94% gjorda. 17 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar