Hans mönster och nya prövningar.

Jag vaknar som vanligt tidigt. Tänk om man kunde sova bort halva dygnet? Då skulle tiden gå lite snabbare! Men här somnar man runt midnatt och vaknar när F går till jobbet. Bebis vaknar alltid när jag lägger mig på kvällen och  vaknar varje gång jag varit och kissat. Som nu. Nu puttar han min i sidan! :-) det är så skönt att känna hans rörelse direkt jag varit uppe och rört mig efter att jag legat still och lägger mig igen. Väldigt trygg känsla. Då vet jag att han är okej. På dagarna vaknar han lite olika tider beroende på när jag sätter mig ner och tar det lugnt. Gärna när jag äter lunch vill han sparka för fullt mot mina revben. Då är han som värst. Eller om jag är på stan och sätter mig och tar en fika! Då vill han gärna tala om att han finns därinne! 

Ska bli så häftigt att lära känna honom och se hans sovmönster sen när han är ute! Hoppas han vill sova på natten! Så F får sova när han ska till jobbet. Och jag får sova så jag orkar med dagarna själv med honom. Väcker han mig några gånger på natten utan skrik och gråt i timmar så gör det väl inget. Jag ska inte skriva att jag är orolig över att vi ska få ett kolikbarn, det gjorde våra vänner och då fick de det! ;-) Men det är klart att det gör situationen tusen gånger jobbigare och sjukt påfrestande för ens humör och relationen. Och sen dessutom se att bebis mår dåligt måste bara sjukt jobbigt! Jag hade själv kolik i 3 månader. 3 månader är lång tid om man inte får sova på nätterna! 

Får man en unge som är krävande på det viset så får man väl helt enkelt ta dagarna som de kommer. Sova direkt bebis sover. Släppa alla krav. Göra storkok på mat så man har och slipper stå vid spisen varje dag. Försöka att inte bråka med sin partner även om det ligger irritation i luften och försöka tänka att det är just så nu för att man lider av sömnbrist. Men att det kommer gå över.

Det är tyvärr väldigt svårt att ställa in sig på hur det kommer att vara. Och hur man själv kommer att vara. Att inte få tyst på en bebis som bara skriker och skriker och man ser lider måste vara fruktansvärt! Att man önskar för allt i världen att man kunde ta över smärtan så den lilla inte längre har ont. 

Jag ska försöka förbereda mig mentalt. Även om det är svårt. Gå in i detta med öppna sinnen. Som sagt ta en dag i taget. Jag kommer älska denna stora förändringen i mitt/vårt liv. Även om det kommer vara skitjobbigt emellanåt. Och hoppas av hela mitt hjärta att min och F's relation bara blir starkare av denna prövningen. Vet inte vad jag skulle ta mig till om vår relation skulle slitas sönder av att vi valde att skaffa familj tillsammans. Ett stort misslyckande skulle det vara. Men vi får hoppas att F också kommer gå in med soft inställning till våran nya tuffa prövning. Annars kan vi få problem. Men det är väl tur att man älskar varandra så mycket! Även om det i vissa fall inte räcker med just bara kärlek. Det finns dock hjälp att få om man känner att man är påväg åt fel håll. Och den hjälpen är nog vi båda beredda att ta om det skulle krävas det för att hålla ihop vår familj. Vi är dessutom grymma på att prata om allt. Ingen av oss kan vara tyst om det är någon som bekymrar oss.

Men vem vet? Vi kanske lyckas klämma ut ett mönsterbarn? ❤️